Liitomme jäseneltä Per-Erik Lönnforsilta on ilmestynyt kirja, tavallaan ”kaksoiselämäkerta”. Pyysin lisää tietoja – ja sain heti seuraavana päivänä sähköpostiviestin:

Hej, Maarit. Det var roligt att du visade intresse för min bok “Öppna lådor” i går. Till min förvåning är första upplagan slutsåld, och en andra har tagits. Boken är en dubbelbiografi, om min amerikanska hustru Pearl och mig. Förläggaren krävde att boken skulle handla också om mig. Jag är säker på att boken kunde intressera min vänner och kolleger bland finskspråkiga journalister. Många av dem kände min fru.

Hjärtliga hälsningar, Per-Erik

Muistoja avioliitosta – teoksesta tiiviisti

Jouluna 2018 jäsenemme, STT:n entinen päätoimittaja Per-Erik Lönnfors oli yksin kotona.

Haikea tunnelma sai hänet avaamaan amerikkalaisen vaimonsa tiedoston heidän yhteisessä tietokoneessa. Sitä hän ei ollut uskaltanut tehdä vaimonsa kuoleman jälkeen, josta oli lähes kymmenen vuotta.

Esiin astui rakastettu vaimo, Pearl, joka pyysi Per-Erikiä kirjoittamaan hänen elämän tarinansa.

“Tulet oppimaan paljon minusta – ja myös itsestäsi”.

Tiedostossa oli vaimon aloittama omaelämäkerta, kirjeitä ja esitelmiä. Sitten iski korona ja aikaa avautui kirjoittamiseen. Tuloksena syntyi hiljattain ilmestynyt kirja “Öppna lådor. Minnen från ett äktenskap”. Kirja ilmestyi elokuun alussa. Nyt on jo toinen painos ilmestynyt.

Voit tilata kirjan netistä kustantajalta “Förlaget”, käytä alennuskoodia “Lådor”. Tilaa tästä linkistä.

Sammandrag av bokens prolog på svenska

Julen 2018 var jag ensam med Bröderna Karamazov. Dostojevskij tog mig in i ett känsloläge som för första gången, tio år och sex veckor efter min hustru Pearls död, tvingade mig att öppna hennes fil i vår gemensamma dator.

Jag dubbelklickade. Fram kom brev, artiklar, föredrag, anteckningar och framför allt hennes bidrag till “Remembering together”, en skrivarklubb där amerikanska kvinnor berättade om upplevelser under sin exil. – Jag grät när jag printade ut Pearls bidrag. Och beslöt att försöka berätta hennes livs historia. Beslutet motiverades också av att mina barnbarn frågat efter minnen om sin kära “Granma”. Det påskyndades av att Hufvudstadsbladets dödsannonser, som jag allt oftare läste, mest handlade personer som var omkring 85 år gamla. En siffra som jag själv närmade mig under veckor, månader och år som rusade förbi allt hastigare.